MARTINE

Innan jag åkte lovade jag pappa att inte ringa och vara hysterisk över saker som hänt. Men eftersom jag skrämde upp pappa genom att istället maila men inte skrev vad som hänt så sket det sig ändå.
 
Vi är tillbaka på Lanta, det hände en jävligt obehaglig sak på Koh Phi Phi som fick mig att bara vilja åka därifrån.

  Vi kom dit, träffade två jättetrevliga canadensare som vi gick ut och åt middag med, sen gick vi ner till stranden och tog några öl, jag drack fyra stycken. Plötsligt känner jag mig inte bra alls, jag känner mig konstig i hela kroppen och säger till Magnus att jag vill gå hem. Vi börjar gå och plötsligt kollapsar jag, jag blir lealös som en trasdocka och Magnus får bära mig. Efter en stund börja jag kräkas något helt oerhört, eftersom jag är så slapp i kroppen blir jag väldigt tung. Magnus får be en engelsman om hjälp att bära mig hem, jag kräks hela vägen. 
  Klocken 11 på morgonen dagen efter vaknar jag och minns ingenting, jag känner i hela kroppen att någonting är så fel som det kan bli. Mina ögon är så svullna att jag knappt kan öppna dom och mina pupiller är stora som tefat, jag har blivit drogad. För första gången på 2 månader känner jag för två saker, jag vill ringa mamma och jag vill åka därifrån. Jag ringer mamma helt förstörd och berättar vad som har hänt, sedan bokar vi båt tillbaka till Koh Lanta, jag vill bara bort. Jag vräker i mig mat och svettas som en gris, jag trodde inte man kunde svettas så mycket som jag gjorde. När jag gick så bokstavligt talat RANN det om mig, kroppen ville vell ha ut all skit.
  Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag tackar verkligen min lyckliga stjärna att jag hade Magnus där, att jag har honom här.

Nu är vi tillbaka på lugna, trygga Koh Lanta, bartendern Bao plockade upp oss tillsammans med Robin. När jag kom ner för att äta middag på baren så säger Bao: "Du kan vara lugn nu, du är hemma!"
Tänk vad folk är olika, det finns sånna fantastiska människor som Bao och sen finns det idioter som lägger saker i din öl/drink när du tittar bort.

Magnus tycker inte att jag ska skriva om detta här, men jag känner att jag vill göra det.
Så att inte flera ska bli oroliga som pappa och undra varför vi åkte så hastiskt från Phi Phi men inte berätta varför. Sen kanske man kan lära andra att alltid vara på sin vakt när man är ute och har roligt, även när man bara sitter och tar det lugnt som vi gjorde.