Lillebror.
Jag kan ju ha världens underbaraste lilla bror, det bara måste vara så. Jag verkligen smälter när han säger vissa saker. Han kan iofs vara grymt jävla jobbig också, men gud vad det bara försvinner spårlöst när han ler lite.
Idag gick jag och hämtade honom på fritids, jag måste ju få någon form av frisk luft bland all den här sjukheten. Så går vi där, hand i hand genom den lilla parken (observera att han är nyss 7 fyllda) och kollar på dom små blomknopparna som kommit upp. Så plötsligt stannar han, rycker mig i handen och kollar på mig med sina blåa små ögon och pekar och säger: "Martine, vad är det där då?" Typ som att jag hade alla svar i världen. "Hmm, jag vet inte!" säger jag, men jädrans vad nöjd man kan bli av att få känna sig lite smart och stor ibland, haha.
(Mor och Fars ap-dator vägrar hjälpa till med bilderna, men jaja, ni får föreställa er!)
Kommentarer
Trackback
